Att vara en del av ett lag.

Att vara en del av ett lag är väldigt speciellt. Det kan vara utmanande och frustrerande, men mest av allt helt fantastiskt underbart. Det blir som så tydligt direkt säsongen tar slut, den där tomheten som är som ett stort "jaha vad nu då?". Inte lika mycket för själva idrotten i sig alla gånger, som för den sociala biten. Gemenskapen. Att jag ens började spela tennis där i tioårsåldern känns i efterhand som att hallå hur tänkte jag. Fasen vad trist att stå där helt ensam. Känslan av att vinna blir oerhört mycket starkare när man har 20 andra att dela det med. Glädje^20. På samma sätt har man 20 stöttepelare när det känns stormigt och vingligt, eller när man helt enkelt har förlorat. Jag hatar att förlora.

Själva idrotten är ju ganska löjlig i sig (som alla andra idrotter) men med tanke på lagkänslan funderar jag hur jag nånsin ska kunna sluta. Jag kommer måsta spela Korpen-innebandy tills jag är gammelfarmor.

Angående allt det här med OS.

En person sa en gång för en massa år sen till mig att jag skulle fundera på att kanske inte vara för ärlig i blogginlägg. Då tänker jag på Kristian Gidlund och vad det är för mening att skriva om vad jag har gjort idag eller ätit till frukost. Det är möjligen intressant om jag är nån helt briljant superkändis, typ Carina Berg. Men det är jag ju inte, så då kanske det mest intressanta är att beskriva saker som de är. Naket och ärligt.

Jag är besviken och jävligt less. Men det är inte som att jag inte visste om det, tro inte det. Det är ju först nu när det är officiellt som man kan uttrycka sig. Så är det ju för alla, de som vet att de kommer komma med och de som vet att de inte kommer med.

Jag försöker hitta klyschor, typ "man växer mer i mot- än medgång", och "har min gjort sitt bästa har man iaf inget att ångra". Eller kanske "men tänk på barnen i Afrika!". De är alla sanna, men det gör det inte så mycket enklare.

Sen tänker jag att jag kanske nånstans hjälpt till att få mina älskade vänner dit de velat komma. Pushat Marre Lindh på cykelintervaller i sommar, eller skjutit Valle i skallen en gång för mycket så hon fick den där nä nu jävlar-attityden som man behöver för att bli bättre. Jag vill att alla mina små röda hjärtan ska veta hur stolt jag är över dem, er! Det kan jag inte komma ifrån. Har man gjort en sån här satsning vet man hur mycket som krävs. Uppoffringar, ändlösa timmar på ett förbannat jävla äckligt gym. Valle, Erika, Jolof, Emma och Marre. Ni är grymma. Och så klart min bästa roomie Grahnisen.

Jag har bestämt att det är okej att vara bitter, även om jag är stolt över att ha gjort mitt bästa. Och man får vara ledsen, är man inte det har man inte brytt sig tillräckligt. Punkt. Så funderar jag vad jag ska göra. Kanske bli författare. Politiker. Research psychologist. Eller spela lite mer hockey. Eller kanske allihopa, varför ej. Jag är i alla fall på rätt ställe, har underbara vänner både här och hemma, och världens bästaste familj. Så även om det är en klyscha har jag faktiskt inget att ångra.

Viktigt inlägg i debatten: Goldieblox "More than just a princess"

Jag vet att det har varit lite seriöst här ett tag, men det känns nödvändigt. Allt svammel översvämmar hjärnan. Värst är Vine. Så. Drygt.

Här är istället nåt riktigt, ett viktigt inlägg i en debatt jag inte tycker är högljudd nog, förutom kanske när danska politiker får tycka till. Flickor är mer än bara prinsessor, flickor vill också bygga raketer i lego. Pojkar ska leka med dockor, om de vill. Många pojkar och flickor får det säkerligen också, problemet tror jag är att de inte ens vet om att de skulle kunna vilja annat. Samhället behandlar pojkar och flickor olika från den dagen de tittar ut från livmodern, kanske till och med redan innan det. Det är så djupt rotat i samhällsstrukturen att vi inte ens tänker på det. Därför. Är det så viktigt att synliggöra det. Dessutom gör det saken lättare för de pojkar och flickor som vet att de tycker om annat än vad normerna säger att de ska tycka om. För det är trots allt inte helt lätt att sticka ut.

Tagning.

Äntligen har jag lyckats fastna på en hockeybild. Jag är rent ut sagt jäkla stolt.

Courtesy Eric Classen, UNDsports.com

When we were winning.

Allt spelar roll. Vissa saker och personer spelar mer roll. Vi är på bussen på väg till Bemidji Minnesota, och jag lyssnar på gammal svensk musik. Det är så mycket jag anno 2004, Johanna fjorton och ett halvt. Svensk musik kan vara så mycket vemod, vi är nog mer vemod. Som taget ur en Lukas Moodysson-scen säger Sanna. Så sant. Grått och ångestladdat.

Sanna har spelat roll, och spelar roll. Väldigt stor roll. Jag undrar vem jag hade varit utan henne och hennes inflytande. Bara all musik! Wow. Jag kanske hade varit ett Justin Bieber-fan? Okej knappast. Men man vet aldrig. Fast nä, knappast.

Att träna på ingenting.

Jag har aldrig varit så mycket för alla dessa fånga dagen-ordspråk. Carpe Diem. Det är ingen slump att jag fick "KORV" av Carol att skriva i vita bokstäver på väggen istället för Live Laugh Love. Men idag fick jag i uppdrag att träna mindfulness; leva här och nu snarare än sen, vara medveten. Jag cyklar intervaller för att vara bra SEN nån gång. Då fanns och sen kommer, men nu är det enda som finns. En promenad till class behöver inte bara vara att ta sig från A till B på det mest tidseffektiva sättet, det kan vara att inta; reflektera; tänka; känna. Eller bara lyssna till ljudet av krispigt torra löv under en sliten skosula. Sitta på en bänk på campus och titta på ekorrar. Eller bara stirra. Skönt.

Igår köpte jag min första burk jordnötssmör.

Priset man betalar.

Elitidrott kan vara hårt, brutalt. Det är krav och press; för vissa från sig själv och för andra från folk runt omkring. Hockeyhjältepappan till exempel. Allt man gör är för idrotten, i alla fall om man ska komma nånstans. Det är inte som ett vanligt jobb, det är 24/7. Det ska ställas krav, det är en del av grejen. Och absolut, många jobbar för mycket och tar med sig arbetet hem, har stenhårda krav och blytung press. Men få lever som elitidrottare. I det ingår inte bara själva träningen, själva idrottsprestationen. I rollen som elitidrottare ingår allt. Man ska självklart äta rätt och sova bra, men i felkombination med ovan nämnda faktorer kan det bli knas, kaos. Middagen blir inte bara mat, den blir en prestation den med. Man ska äta rätt. Nyttigt och mycket, så man orkar. Men så ska man ju gärna vara smal och feminin också, så där som kändisarna. Man ska vara bäst och fysiskt redo, plus snygg och inte för biffig. Vilken jävla balansgång? Inte konstigt om man vinglar ner från bommen.

Jag läste precis om Kim på dn.se, eller aftonbladet.se för den som föredrar det (spelar ju ingen roll eftersom alla redaktioner bara köper in sitt stoff från TT...), och jag måste säga att det är viktigt och starkt av henne, av alla som gör det, att berätta. För att hjälpa nån annan, eller sig själv.

Ps. Så jävla okänsligt DN...

Nu ska jag gå och äta en fet cookie.

Äntligen. Match!

Egentligen skulle jag ta en pre game-nap men det går inte för jag är så exalterad. Därför. Att. Ikväll har vi våran första träningsmatch här borta, mot Persuit of Excellence från Kelowna, Kanada. Japp, det var där vi var sensommaren 2009 och hade läger och dessutom badade lite. Intressant hur cirklar sluts, eller oändliga åttor slingrar. Typ.
I alla fall, match ikväll. Äntligen. Ett år senare och vad har inte hänt, ingenting har inte hänt om man ska använda krångligt många negationer. Men det känns bra, det känns rätt och jag är redo. Framför allt ska det bli otroligt, fantastiskt, sanslöst, makalöst, kopiöst roligt. Dagen till är i UNDs färger. Man måste ju göra det lilla extra.

Dock inte det lilla extra i att bära svarta karateskridskor, inte än. Den som nånsin kört in ett par skridskor vet att det inte är världens roligaste. Det är tvärtom rätt tråkigt, jobbigt. Smärtsamt, ja. Att få nya prylar är julafton, men sen att börja använda dem är en annan historia. Det är mer som nyårsdagen.

Karateklubbor

Kuligheter på FanFest förra söndagen.

Bildrapport.

Hallå.

Jag trivs bra. Det känns på så många sätt så mycket enklare och skönare den här gången. Mindre stress, mer mys.

Skönt.

Lagpose.

Myspose.

Simmarpose.

Bara helt jävla platt.

Kristian Gidlund.

Den där känslan när man inte kan hålla tårarna tillbaka, när det blir alldeles tungt men samtidigt känns skönt. I mörkret, det känns bra så. Det är inte farligt, bara skönt. Att skriva ett brev till sitt ofödda barn, ett barn som aldrig kommer att finnas. Utan adress, utan frimärke. Att läsa upp brevet i riksradio. Att lägga fram strupen, naken. Att blotta sig till det yttersta. Ta kritik men ändå fortsätta, för man gör det inte för kritikern.

Poetiskt. Sorgligt, men så otroligt vackert.

För den som inte lyssnat på Kristian Gidlunds sommarprat.